1 500 personer slöt upp i Limhamn för att markera sin avsky mot Svenskarnas Parti (SvP),
däribland en grupp aktivister från AFA Stockholm. Hundratals poliser fanns på plats och
när partiledaren Stefan Jacobsson inledde sitt tal inledde polisen sin offensiv med hundar,
hästar, bilar och batonger mot demonstranterna på plats. Att polisen genomförde flera
farliga attacker som mycket väl kunde ha skördat människoliv råder det ingen tvivel om,
framför allt hästchockerna då de red rätt in i folkmassan med ett tiotal hästar tätt i bredd. Vi
försökte freda oss efter bästa förmåga, genom att slå tillbaka mot poliserna och samtidigt
ta hand om våra skadade kamrater i väntan på ambulanserna. Dessa släpptes dock inte in
på platsen av polisen förrän efter drygt 45 minuter. De skadade demonstranterna, vissa av
dem medvetslösa, fick under tiden tas om hand av frivilliga sjukvårdare och andra
privatpersoner på plats. Jacobsson höll sitt tal för fyra (!) personer, samtliga dessa var
partifunktionärer som arbetade med att arrangera torgmötet. Ändå resonerade polisens
befäl att det var så pass viktigt att detta möte fick genomföras att de valde att riskera
åtskilliga människoliv i förhoppning om att kunna stävja folkmassans burop och slagord.
Det finns flera saker som vi vill lyfta fram och belysa efter gårdagens händelser i Limhamn
utanför Malmö, saker som annars riskerar att gå obemärkt förbi i den debatt som kommer
att föras i liberal media och därför dominera människors nyhetsflöden de närmsta dygnen.
Debatten kommer i vanlig ordning att beröra bland annat polisens självklara rätt att bruka
övervåld, fascisternas okränkbara demokratiska rättigheter och antifascisternas personliga
skuld och ansvar för de skador de ådrog sig under polisens batonger, hästar och fordon.
Därför vill vi aktivister som befann oss på plats tillföra dessa tre punkter till samtalet:
1. OM FASCISTERNA: Svenskarnas Parti är inte vilka rasister som helst
För att förstå sammanhanget och bakgrunden till lördagens motdemonstration så måste
man känna till att det var medlemmar ur Svenskarnas Parti som natten mot 9 mars i år
överföll och knivhögg fyra feminister efter en demonstration på den internationella
kvinnodagen. Showan, som fick allvarligast skador, svävade länge mellan liv och död.
SvP-medlemmen Andreas Carlsson stoppades efter dådet av polis som dock nöjde sig
med att visitera honom innan han släpptes. Sedan dess har Andreas hållit sig undan
polisens internationella efterlysning genom att fly till Ukraina och ansluta sig till de
fascistiska styrkor som efter statskuppen strider mot proryska separatister. Förutom
Andreas Carlsson befinner sig ytterligare ett antal SvP-medlemmar i Ukraina. Bland dem
kan nämnas Mikael Skillt som strider med Azovbataljonen, en frivilligstyrka med stöd från
Ukrainas nya regim som de senaste månaderna har mördat åtskilliga människor. Det finns
flera vittnesmål som pekar på att även de svenska fascisterna har tagit livet av människor
under sin tid i Ukraina och medan Carlsson befinner sig på flykt så tas hans lägenhet,
räkningar och annat praktiskt om hand av andra medlemmar i SvP. Partiet skyddar därmed
inte bara de som åkt till Ukraina för att kriga för fascismen utan även de som misstänks
ligga bakom de oprovocerade och brutala mordförsöken på fyra aktivister på Möllan.
SvP är inte jämförbara med den typ av rasister som främst kämpar för att yttrandefriheten
ska innefatta deras rätt att kalla chokladbollar för negerbollar, trots att de tillhör samma
rörelse. SvP är ett parti som inte bara underbygger och ger stöd, utan som faktiskt
organiserar och utgör en direkt plattform åt den militanta fascismen i Sverige. Ideologiskt
är de jämförbara med grekiska Gyllene Gryning och ungerska Jobbik, men numerärt och
ekonomiskt är de ännu mycket få och svaga. Detta försöker de nu ändra på, genom att
ställa upp i valet och försöka ta plats i kommuner runt om i landet hoppas de snart kunna
inkassera ett utökat kommunalt partistöd. De gömmer sig i vanlig ordning bakom
yttrandefriheten för att under polisens beskydd kunna flytta fram sina positioner. Vi
antifascister beskylls ofta för att gå i fascisternas fälla genom att ge dem den mediala
uppmärksamhet de behöver för att kunna växa, men att istället ge dessa fascister fritt
spelrum till att oemotsagda få sprida ut sitt djupt antidemokratiska budskap är inget
godtagbart alternativ för oss som faktiskt hotas till livet av dessa enbart på grund av vår
hudfärg, sexualitet eller vårt politiska engagemang.
2. OM ORDNINGSMAKTEN: Polisens gör inte bara sitt jobb
”De gör bara sitt jobb” är en vanlig fras som ofta uttalas till försvar för poliser som i statens
tjänst just mördat eller misshandlat människor. Delvis kan detta sägas stämma, men inte
helt. När polisen står i vägen och hindrar oss antifascister från att attackera fascisternas
tillståndsgivna torgmöten och demonstrationer, då gör de sitt jobb. När de ställer upp tio
hästar i bredd och rider rätt in i en folkmassa som inte på något sätt och vis utgör ett hot
mot torgmötet så gör de något utöver sitt jobb. Samma sak när de medvetet gasar och styr
sin polisbuss för att köra över en stillastående aktivist. Samma sak när de i 45 minuter
hindrar de sex ambulanserna från att ta sig fram till de slagna, nedtrampade och
överkörda aktivisterna. Samma sak när de genom sin presstalesman förkunnar för media
att det i samband med oroligheterna skett ”en trafikolycka” och att det är demonstranterna
som hindrat ambulansernas framkomst. Detta och mycket annat är inte deras jobb, det är
något utöver deras uppdrag och att allt detta har en politisk dimension kan inte längre
förnekas av någon som satt sig in i den senaste tidens händelser i bland annat Kärrtorp,
på Möllan och nu senast i Limhamn. Det går inte längre att blunda för faktumet att deras
handlingar, när de agerar på ett sätt som är utöver deras uppdrag, faktiskt kan ha en
ideologisk grund.
Vi har alltsedan Göteborg 2001, men även innan dess, sett hur polisen haft oerhörda
problem med proportionaliteten i sin våldsanvändning. Gårdagens mordförsök mot
oskyddade aktivister har många historiska föregångare, ändå är det på vissa sätt unikt.
Det var nämligen inte någon särskilt hotfull situation, ingenting som befann sig bortom
polisens kontroll och inledningsvis heller inte något våldsamt upplopp vilket polisen i
efterhand har hävdat som motivering till sitt handlande. Enstaka ägg och flaskor kastades
in mot torget men trädkronorna stoppade det mesta på vägen, däremot så lät det högt av
knallskott och slagord. Jacobssons tal hördes inte särskilt väl eftersom tusentalet
antirasister försökte överrösta honom. Detta räckte för polisen, som i yttrandefrihetens
namn gjorde avvägningen att det var befogat att riskera människors liv genom upprepade
hästattacker och parallella stormningar med bilar och batonger, allt för att SvPs partiledare
hade svårt att få ut sitt budskap till de fyra åhörarna, tillika partifunktionärerna, på plats.
Polisen gjorde inte ”bara sitt jobb” och de kan inte allihop vara ”enskilda rötägg”. De har
återigen tagit ställning, både som ett kollektiv och som individer som ingår i detta kollektiv.
”Dagens polis skyddar morgondagens hitler” är ett slagord som länge använts av
antifascister när polisen valt att agera skyddsvakter åt den organiserade fascismen. Det
finns en risk att denna fras är långt mer sann än vad många tidigare velat tro. En intern
valbarometer visade nyligen att väljarstödet för sverigedemokraterna är tre gånger så högt
inom poliskåren som det är bland landets övriga befolkning. Gång på gång skapas det
rubriker då poliser kallat folk för apajävlar, blattar och svartskallar, men ännu oftare sker
detta helt obemärkt utan några svallvågor i media. Ändå avfärdas ofta poliskårens
omisskännliga rasism och högervridning som konspirationsteorier, gnäll och nonsens av
liberala tyckare. Att polisen vid det här laget spelar en så pass viktig roll för den
parlamentariska fascismen att den gjort sig helt oumbärlig råder det dock inga tvivel om.
Den beväpnade stormtrupp av poliser som omger och skyddar fascisternas torgmöten är
viktigare för dessa partiers fortlevnad än de egna medlemmarna någonsin kommer att bli
(även om det i detta fall mycket väl kan röra sig om samma personer). I Grekland är
poliskåren nära kopplad till fascistiska Gyllene Gryning, bland annat har högt uppsatta
polischefer samarbetat med partiet och minst en polis har parallellt med sitt uppdrag som
polis arbetat som livvakt åt en av partiets parlamentsledarmöter. Här i Sverige avslöjades
det i december förra året att en polis som tidigare varit befäl på Norrmalmspolisen och då
ingått i den beryktade högerextrema baseball-ligan deltagit i en demonstration arrangerad
av SvP i Lidköping. Förutom att gå i demonstrationen så skjutsade han även nazistledaren
Curt Linusson till och från demonstrationen i sin privata bil. Polismannen fick behålla sitt
jobb med motiveringen att han inte varit i tjänst den aktuella dagen.
3. OM MOTSTÅNDET: Antifascism är inte extremism, antifascism är självförsvar!
Enligt liberalernas logik är det alltid antirasisternas fel att rasismen breder ut sig, oavsett
om vi står fredligt med vända ryggar mot fascisterna och skramlar med våra nycklar för att
överrösta dem eller om vi faktiskt ger dem stryk. I liberalernas ögon är slagord och burop
att likställa med något våldsamt och kanske kan denna märkliga logik åtminstone delvis
förklara polisernas fullständigt oproportionerliga våldsanvändning som ett svar på våra
slagord i Limhamn. Vi vill därför förklara en gång för alla vad som redan borde vara
allmänt känt både inom och utanför poliskåren: enbart höga ljud kan aldrig utgöra ett
våldsamt upplopp. Våra slagord och burop är varken antidemokratiska eller våldsamma,
de är vår främsta möjlighet att visa vår avsky gentemot en rörelse som gärna vill se oss
dö. Våldet i Limhamn stod polisen för. Det begränsade våld som vi aktivister stod för kom
först efter att polisen inlett sina attacker med hästar, bilar och batonger, innan dess var
våra röster det enda som kunde ha uppfattats som något ”våldsamt upplopp”.
Det finns en allmän tendens bland människor som är oinsatta både i fascismens hot och
antifascismens principer att kalla alla former av motstånd mot fascism för ”extremism”.
Enligt den logiken så var alla barn, skolungdomar, pensionärer, arbetare och andra som
befann sig på plats igår för att protestera inget annat än extremister vars respektlöshet
inför demokratin är precis lika illa som fascisternas. Denna typ av löjeväckande
kålsuparteori har gång på gång avfärdats som felaktig, inte bara av oss antifascister utan
även på rent vetenskapliga grunder. Det är inte jämförbart att störa ett fascistiskt torgmöte
och att knivhugga fyra personer på grund av deras politiska engagemang. Att ett torgmöte
ställs in är ett pris som vårt samhälle har råd att betala utan att demokratin genast måste
dödförklaras. Frågan är istället om vårt samhälle har råd att ostört låta den fascistiska
rörelsen växa sig starkare? Den som inte svarar ett tveklöst nej på den frågan lär knappast
tillhöra någon av de samhällsgrupper som direkt eller indirekt hotas till livet av fascismens
utbredning. Men vi som gör det, vi som säger nej, inte bara genom att knyta näven i fickan
utan faktiskt går ut på gatorna och bekämpar fascisterna, vi kommer aldrig att kunna räkna
med annat än fördömanden från de som inte förstår varför vi kollektivt slår tillbaka.
Vår antifascism måste alltid utvecklas, nya strategier måste gång på gång tas fram och
gamla beprövade måste utvärderas. Diskussioner förs kontinuerligt inom alla grupper som
arbetar med antifascism, ibland är det strategiskt dåligt med våld och ibland är det absolut
nödvändigt. Vad som dock är ytterst viktigt att komma ihåg är att det aldrig är liberalernas
ledarskribenter, de självutnämnda ”extremistexperterna” eller den allmänna opinionen som
avgör huruvida någon av våra aktioner är bra eller dåliga. Deras definitionsprivilegium
sträcker sig bara så långt att de har bäst möjlighet att föra fram sina åsikter, inte att deras
åsikter nödvändigtvis är korrekta, relevanta eller ens intressanta för oss. De riskerar inte
att förföljas och mördas för sin sexualitet, hudfärg eller politiska uppfattning, det gör vi.
Därför är det också vi själva som måste avgöra huruvida våra arbetsmetoder är bra eller
dåliga samt när det är befogat att använda våld i vår kamp och när det är bäst att låta bli.
Vad alla dessa tyckare verkar ha missat är antifascism inte på något vis är något ”extremt”
om man själv hotas av fascismens framfart, då är den istället helt normal och det enda
rimliga svaret på en rörelse som utgör ett mycket konkret hot. Då är den ett självförsvar.
/Antifascistisk aktion Stockholm
Extern media
http://www.expressen.se/kultur/ur-hastens-mun-1/
http://www.expressen.se/kvallsposten/polisen-erkanner-att-de-spred-felaktigheter/
http://altid.se/hor-aktivistens-fraga-till-polisen/?utm_source=dlvr.it&utm_medium=facebook
http://www.etc.se/inrikes/fortroendet-skanepolisen-skadat
http://www.expressen.se/kvallsposten/polisens-hasttaktik–en-nyhet-varlden-over/
http://www.expressen.se/kvallsposten/schyman-riktar-kritik-mot-polisingripandet/
https://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2470405-polisen-forhorde-sig-sjalva