AFA Stockholm: Krönika – Kampen om gatan angår alla

De senaste åren har jag i mitt facebookflöde allt oftare kunnat se folk dra fullt rimliga paralleller mellan dagens Europa och dåtidens nazityskland. Sverige stänger gränserna för att få ”andrum”, Danmark konfiskerar flyktingarnas smycken och på Medelhavet dör människor på flykt i dussintal varje dygn. Den ena aspekten av den här verkligheten är snäppet mer overklig än den andra, men allt det där vidriga är sant.

Samtidigt finns det ännu en parallell som väldigt få verkar våga dra, men som kan vara ödesdiger att förbise. Nämligen den här: det är inte kommentarsfälten som är fascisternas slutmål, utan gatorna. Att mobilisera nätpöbeln är bara ett led i en kedja som förr eller senare syftar till att ta gatorna i anspråk. Fascismen stannar nämligen aldrig i sin teori, förr eller senare vill fascisterna alltid se riktigt blod flyta. Det börjar med enkla mål, nattliga attacker mot EU-migranteras läger och mordbränder mot byggnader som inhyser flyktingar, men det är som sagt bara början, inte slutet.

Många människor framstår som förvånansvärt yrvakna efter helgens attacker, då huliganer och organiserade fascister återigen gjorde gemensam sak i en lynchmobb på Stockholms gator, men kampen om gatorna har pågått i varierande intensitet ända sedan andra världskriget. Fascisterna har gjort flera försök att avancera men varje våg som deras rörelse försökt bygga upp har alltid slagits tillbaka, ibland med våld och ibland utan. Det senaste decenniet har det byggts upp en ny våg utan att människor i allmänhet riktigt vågat, orkat eller kunnat se det. I och med helgens attacker hoppas jag att fler vågar inse att fascismen är något som bara angår alla, inte bara oss aktiva antifascister.

Vågen jag talar om består av en stor massa som försatts i rörelse, den har därför ett momentum som gör den svår att stoppa. Men det går. Det har gjorts förut. Taktiken som parlamentarikerna valt (att gå fascisterna till mötes) var på förhand dömd att misslyckas. Den bygger på idén om att fascisterna lugnar ner sig bara man gör precis som de vill, vilket är en naiv förhoppning som helt saknar vetenskaplig grund. I förlängningen skulle det betyda att det är antirasisternas fel att rasisterna är rasister, vilket är exakt vad många fascister påstår (Breivik la skulden för sina gärningar på ”kulturmarxisterna” och den norska socialdemokratin, som enligt honom tvingat fram nödvändigheten till hans avskyvärda terror).

Taktiken som bevisligen fungerar är den rakt motsatta, nämligen att göra motstånd. Det är det aktiva motståndet som gång på gång bekämpat och brutit ned varje ny våg av fascism som rest sig. Inte gnället och tyckandet, inte samförståndet och anpassningen, utan motståndet. Det breda, det vassa, det folkliga, det militanta, det intellektuella och det emotionella. ”Inga fascister på våra gator” är ett klassiskt slagord med en djupare innebörd som bär på ett större allvar än de flesta är kapabla eller villiga att ta till sig. Det betyder att alla vi som inte vill ge fascisterna fritt spelrum i vårt samhälle också aktivt måste bidra till att göra motstånd mot den, givetvis på det sätt vi själva föredrar och i den utsträckning vi själva kan. Den som inte kan eller vill riskera sin fysiska hälsa och sin frihet åt att bekämpa fascismen på gatan kan se till att stödja de som gör det.

Stöd kampanjen Fria Kungsan 15!
Antifascism är självförsvar!
Free Joel!

/Antifascistisk aktion Stockholm