AFA Gävle: Nazisternas lögner om förintelsen

Förintelseförnekelse är en envis tendens hos extremhögern, som så länge den frodas inte verkar vilja släppa greppet om myten att Nazitysklands förintelseläger i själva verket fungerade som ett slags kurorter där politiskt och etniskt underpriviligierade, med hjälp av varma bad och hälsosamt arbete, skulle botas från sin judiskhet, sin kommunism eller sin förkärlek för jazzmusik.

Förnekandet av Förintelsen har förstås en alldeles särskild funktion inom den moderna fascismen, och den syftar ytterst till att framställa nationalsocialismen och närliggande ideologier som moraliskt acceptabla – och att därmed göra dem till politiskt tänkbara alternativ för den bredare allmänheten. Resonemanget man vill förmedla är att ifall Hitler bara var något slags missförstådd fosterlandskämpe som efter krigsslutet svärtades ner av segrarnas propaganda, så är det kanske inget större problem att exempelvis Sverigedemokraterna på 90-talet marscherade omkring i SS-uniformer och valtalade framför hakkorsflaggor. I den här traditionen publicerade också det nazistiska SMR på själva Förintelsens minnesdag en artikel där man försöker tillbakavisa några av de centrala fakta som har att göra med folkmordet.

I ett läge där de högerextrema rörelserna vinner mark på många håll i Europa och världen i stort, när våldsamma gatugäng bestående av allt ifrån Sverigedemokrater till militanta nationalsocialister motsvarande 20-talets tyska Sturmabteilung attackerar flyktingbarn, meningsmotståndare och rasifierade på öppen gata, är diskussionen särskilt viktig att föra. Ju bättre nazisterna lyckas med sina försök att så tvivel kring Förintelsens faktum, desto mindre påtagligt blir fascismens moraliska stigma, som redan nu är svagare än någonsin.

Fascismen är och förblir dock en människofientlig dödskult som vuxit fram ur den industriella kapitalismens och den moderna civilisationens mörkaste vrår, och Förintelsen, som utmärkt väl går att leda i bevis, är en av fascismens mest påtagliga konsekvenser. Därför kommer vi här att punkt för punkt bemöta SMR:s artikel, inte för att försöka övertyga någon av extremhögerns aktivister vilka sannolikt slutat lyssna till argument för länge sedan utan för att motarbeta spridningen av de lögner och förskönande berättelser som gör den nyfascistiska ideologin rumsren. Senast i dagarna, tidiga februari 2016, har SMR besökt flera gymnasieskolor Uppsala för att sprida den här typen av propaganda. Finns det då ingen lättillgänglig och tydlig information som kan användas för att direkt bemöta deras påståenden är risken stor att de tas på allvar.

Följande tio påståenden presenteras och försvaras i SMR:s artikel från Förintelsens minnesdag:

  1. Det saknas bildbevis för folkmordet

Artikelförfattaren hävdar att det saknas filmer eller fotografier på massavrättningarna, att det enda som existerar är fotografier på tyfusoffer som i själva verket dött på grund av de allierades invasion, och att de fotografier från förintelseläger som tycks visa stora antal döda kroppar är fabricerade av västmakterna och många gånger visar civila dödsoffer som följt på invasionen.

Att nazisterna inte såg till att fotografera, dokumentera eller filma massavrättningar eller gaskammare i bruk borde vara självklart. De var (precis som idag) väl medvetna om vilka konsekvenser som kunde följa ifall sådant material fick stor spridning bland allmänheten, hur det skulle påverka opinionen och hur det skulle kunna användas i motståndarnas propaganda. Detta till trots existerar förvånansvärt mycket bildmässig dokumentation som redan i sig bortom rimligt tvivel styrker att massmordet på judar och andra grupper ägt rum. Det finns dels fotografier på faktiska avrättningar, massgravar och högar av döda människokroppar, dels bildbevis på dokumenterade, permanenta krematorier av sådan skala och med sådan kapacitet att de omöjligen kan ha använts till annat än en industriell masshantering av döda kroppar.

Av den anledningen måste förintelseförnekarna redan här tillgripa en dåligt underbyggd konspirationsteori för att förklara förekomsten av bildbevis; man menar att de allierade iscensatte, fingerade eller redigerade den fotodokumentation som finns av massgravar och upplag av döda kroppar, som sedan användes för att fälla de oskyldiga nazisterna i Nürnbergrättegångarna. Men kunde verkligen de allierade iscensätta tyskarnas egen fotodokumentation av övergreppen flera år innan krigsslutet? Kunde man iscensätta den här massavrättningen av judiska kvinnor i Lettland 1941 (en del i Liepāja-massakrerna) som SS själva dokumenterade?


bild1

 

 

 

bild2

 

 

Eller det här massmordet av judiska kvinnor i Mizoczghettot 1942 (en del i massakrerna i Misocz), nuvarande Ukraina?

bild3
bild4

In 1942 at Mizocz, in the region of Rovno in Ukraine, approximately 1,700 Jews were executed. The photographs show large numbers of people being herded into a ravine, women and children undressing, a line of naked women and children in a queue and finally their executed bodies. Two particular harrowing photographs show German police standing among heaps of naked corpses of women strewn on either side of the ravine (Janina Struk, Photographing the Holocaust: Interpretations of the Evidence, I. B. Tauris, 2004, sid. 72-73).

bild5

bild6

Dessa nygrävda gravar i anslutning till ”eutanasicentret” i Hadamar (NS-tötungsanstalt Hadamar) vittnar otvetydigt om de massavrättningar av handikappade och psykiskt sjuka som ägde rum i anstaltens gaskammare. Centret var en del i eutanasiprogrammet Aktion T4, och användes tillsammans med fem andra anstalter till att hantera avrättningar av handikappade mellan 1939 och 1945 (Peter Longerich, Holocaust: The Nazi Persecution and Murder of the Jews, Oxford University Press 2010, sid. 477, fotnot 44).

bild7

Fotografi av ett likbål taget från gaskammaren i Krema V i Auschwitz, i hemlighet taget 1944 av en medlem av de s.k. sonderkommando (fångar som bl.a. tvingades arbeta i krematorierna).

  1. Det finns inga vittnen som styrker att Förintelsen ägt rum

Det här är ett av de mest fantasifulla påståenden som förintelseförnekarna har att komma med. Man hävdar blankt att de hundratusentals överlevare av vilka oräkneliga individer kommit med detaljerade uppgifter om det industriella massmord som ägde rum i Nazityskland helt enkelt ljuger, till följd av att de är en del i en global sammansvärjning för att svärta ner den nationalsocialistiska regimen och ideologin. Man menar vidare att de hundratals nazister vars utlåtanden använts som vittnesmål i Nürnbergrättegångarna, som figurerat i senare tyska rättegångar, eller som frivilligt har trätt fram i efterhand, på olika sätt ska ha tvingats till sina erkännanden, till exempel genom tortyr.

Hundratals nazister, före detta militärer och lägerfunktionärer skulle alltså ha torterats, och i de rättegångar som än idag pågår därigenom tvingats till att ljuga om sina och andras roller i ett folkmord som aldrig inträffat. Till råga på allt ska detta ha skett utan att någon enda av dem vågat berätta om tortyren. Utan att någon enda av dem ställt sig upp och förklarat att de under hot eller tvång blivit tvingade att vittna falskt, och att förintelsen faktiskt aldrig ägde rum. Detta är inte måttligt osannolikt.

Hur tvingade man bland många andra exempel SS-domaren Georg Konrad Morgen, som själv inte var anklagad för något brott, att i Nürnbergrättegångarna så trovärdigt vittna falskt, och så samstämmigt med andra uppgifter? Hur övertygade man SS-läkaren Johann Kremer att vittna om mänskliga experiment och massavrättningar i Auschwitz, och efter att själv ha blivit fälld för delaktighet i folkmordet återkomma som åklagarvittne i senare rättegångar? Hur fick man Richard Böck och Karl Hölblinger att vittna om gaskamrarna i Auschwitz utan att de själva var åtalade? Varför Oskar Gröning, då han fyrtio år efter krigsslutet förstod att förintelseförnekelse var en utbredd uppfattning, kom ut med att han själv arbetat i Auschwitz och vittnade om massmordenmed följden att han själv åtalades och till sist, i juni 2015, vid nittiofyra års ålder dömdes till fängelse för delaktighet i folkmordet blir en olöslig gåta. Untersturmführer (motsv. löjtnant) Hans Münch är ett annat liknande exempel.

De tillgängliga vittnesuppgifterna är utifrån alla tänkbara juridiska kriterier sammantaget helt övertygande. Det enda alternativet till att acceptera dem, är att i stället omfatta närmast astronomiskt osannolika konspirationsteorier.

  1. Det går inte att bevisa att offren gasades med Zyklon-B eller någon annan cyanidförening

På den här punkten påstår artikeln att det saknas fungerande gaskammare (vi kan tillstå att författarna måste mena vid krigsslutet, självklart finns inga fungerande gaskammare idag), att det inte kan bevisas att Zyklon B använts till annat än avlusning av textilier för att förhindra smittspridning, och vidhåller cyniskt att huvudredskapet för massavrättningarna vid bl.a. Auschwitz i själva verket var till för att skydda fångarnas hälsa.

Först och främst finns det intern SS-dokumentation som bekräftar massavrättningar med giftgas. I en PM från SS-Untersturmführer Becker till SS-Obersturmbannführer (motsv. överstelöjtnant) Rauff beskrivs avrättningsbilar, de ambulerande föregångarna till de stora lägrens gaskammare i Förintelsens tidiga skede:

If it has rained for instance for only one half hour, the van cannot be used because it simply skids away. It can only be used in absolutely dry weather. It is only a question now whether the van can only be used standing at the place of execution. First the van has to be brought to that place, which is possible only in good weather. …

The application of gas usually is not undertaken correctly. In order to come to an end as fast as possible, the driver presses the accelerator to the fullest extent. By doing that the persons to be executed suffer death from suffocation and not death by dozing off as was planned. My directions now have proved that by correct adjustment of the levers death comes faster and the prisoners fall asleep peacefully.” (International Military Tribunal, Nazi Conspiracy and Aggression: Opinion and Judgment, U.S Government Printing Office 1946, Vol. I, sid. 999-1001).

I en annan PM till samme Rauff berättas hur bara tre av dessa gasbilar under drygt sju månaders tid använts för att ”hantera” nästan hundra tusen individer:

Since December 1941, for example, 97,000 were processed using three vans, without any faults occurring in the vehicles. …

The normal capacity of the vans is nine to ten per square meter. The capacity of the larger special Saurer vans is not so great. The problem is not one of overloading but of off-road maneuverability on all terrains, which is severely diminished in this van. It would appear that a reduction in the cargo area is necessary. This can be achieved by shortening the compartment by about one meter. The problem cannot be solved by merely reducing the number of subject treated, as has been done so far. For in this case a longer running time is required, as the empty space also needs to be filled with CO [the poison exhaust gas]. …” (Kogon, Langbein, Ruckerl, Zyklon B: Nazi Mass Murder By Poison Gas, United States Holocaust Memorial Museum, 1993, s. 228-235).

Intern korrespondens som normalt sett använde kodord (bland andra Hans Münch som tidigare nämnts vittnade exempelvis i en intervju i svensk television 1981 om hur avrättning i gaskammare kallades sonderbehandlung, eller specialbehandling) kunde ibland vara förvånansvärt rättfram. I en PM från 1942 till SS-Sturmbannführer (motsv. major) och byggnadsansvarig vid Auschwitz Karl Bischoff, beskrivs vad som senare bekräftats vara gaskammaren i Krema II som just Sonderkeller snarare än det konventionella Leichenkeller (bårhus). I intern kommunikation följande år från samme Bischoff till SS Brigadenführer Kammler (motsv. generalmajor) beskrivs samma lokal som just Vergasungskeller, en underjordisk gaskammare (Gutman, Berenbaum, Anatomy of the Auschwitz Death Camp, Indiana University Press 1994, sid. 223, 227). Materiel och utrustning som återfunnits vid Auschwitz innefattar också mycket riktigt en hermetiskt tätad dörr och fjorton duschmunstycken, märkta som reservdelar till gaskammaren i Krema III (Jean-Claude Pressac, Auschwitz: Technique and Operation of the Gas Chambers, Beate Klarsfeld Foundation 1989, pp. 231, 438).

En särskilt besvärande PM från byggnadsavdelningen i Auschwitz i mars 1943 lyder:

We take this occasion to refer to another order of March 6, 1943, for the delivery of a gas door 100/192 for Leichenkeller 1 of Krema III, Bw 30a, which is to be built in the manner and according to the same measure as the cellar door of the opposite Krema II, with peep hole of double 8 millimeter glass encased in rubber. This order is to be viewed as especially urgent.” (Hilberg, Documents of Destruction, 1971, s. 207-208)

Vidare ifrågasätter förintelseförnekarna huruvida cyanid verkligen användes vid de dokumenterade massavrättningarna, och hänvisar då främst till en rapport av amatöringenjören och förintelseförnekaren Fred Leuchter, som 1988 reste till Auschwitz-Birkenau för att på egen hand hämta materialprover från vad som återstod av byggnaderna. Dessa var nu mer än fyrtio år senare delvis återuppbyggda, vilket Leuchter enligt egen utsago inte kände till han kunde alltså inte avgöra ifall han verkligen samlat material från ursprungliga byggnadsrester eller inte. Vid en senare analys visade det sig att nivåerna var marginella. Detta kunde dock enligt det laboratorium som utfört analyserna förklaras med att Leuchter i stället för att noggrant ha samlat in prover av väggmaterialets yta, med hjälp av en hammare slagit bort större stycken som laboratoriet inför den senare analysen helt enkelt pulvriserat, någonting som ifall det insamlade materialet faktiskt var autentiskt skulle ha spätt ut den cyanid som eventuellt fanns kvar efter fyra årtionden till insignifikanta nivåer. Gaskamrarna i Auschwitz blev nämligen demolerade och är utsatta för väder och vind (Sonderkeller i Krema II står exempelvis under vatten under delar av året). Vätecyanid är inte en beständig kemisk förening under sådana förhållanden.

En vetenskapligt tillförlitlig undersökning gjordes dock sex år senare, av ett polskt rättsvetenskapligt team vid Krakows kriminaltekniska institut som trots allt fastslog att markanta cyanidnivåer stod att finna i Krema I, Krema II, Krema III, Krema IV, Krema V och källarna under Bunker 11 (Markiewicz, Jan; Gubala, Wojciech; Labedz, Jerzy. A Study of the Cyanide Compounds Content in the Walls of the Gas Chambers in the Former Auschwitz & Birkenau Concentration Camps (Cracow: Institute of Forensic Research) Z Zagadnien Sqdowych, XXX, 1994, sid. 17-27).

bild8

Del av Krema II, Auschwitz. Krematorierna hade kapacitet att varje månad kremera kvarlevor efter motsvarande antal människor som det fullbelagda lägrets sammanlagda befolkning. Varför behövdes denna kapacitet?

Oaktat detta finns det även tydlig dokumentation av inköp och hantering av vätecyanid marknadsfört som insektsgiftet Zyklon-B. Detta tillverkades av två separata firmor på licens från I.G. Farben, Tesch/Stabenow och Degesch, som tillsammans levererade närmare tre ton i månaden till de tyska myndigheterna. Själva mängden av det levererade giftet användes i jämförelse med den normala konsumtionsnivån av sådana varor som bevisning i Nürnbergrättegångarna för att företagens representanter utan tvekan måste ha känt till att deras produkt omöjligen kunde ha använts som insektsmedel.

Det är dokumenterat att 200 kilo Zyklon-B i en specialvariant utan varningstillsatser (en dofttillsats som gjorde att den annars luktlösa gasen skulle kunna upptäckas) från och med juni 1943 levererades till Auschwitz-Birkenau varje månad (Edith Raim, Justiz zwischen Diktatur und Demokratie, Oldenbourg Verlag 2013, sid. 1166).

SS-Untersturmführer Hans Stark berättar om hur insektsmedlet användes i praktiken:

At another, later gassing — also in Autumn 1941 — Grabner ordered me to pour Zyklon B into the opening because only one medical orderly had shown up. During a gassing Zyklon B had to be poured through both openings of the gas-chamber room at the same time. This gassing was also a transport of 200-250 Jews, once again men, women and children. As the Zyklon B – as already mentioned – was in granular form, it trickled down over the people as it was being poured in. They then started to cry out terribly for they now knew what was happening to them. I did not look through the opening because it had to be closed as soon as the Zyklon B had been poured in. After a few minutes there was silence. After some time had passed, it may have been ten to fifteen minutes, the gas chamber was opened. The dead lay higgledy-piggledy all over the place. It was a dreadful sight.” (Klee, Dressen, Riess. The Good Old Days: The Holocaust as Seen by Its Perpetrators and Bystanders, S. Fischer Verlag 1988, sid. 255)

  1. Antalet sex miljoner mördade judar går inte att styrka

I fråga om den här punkten förmedlar artikeln en bland förintelseförnekare utbredd förfalskning. Man hänvisar här till något som kallas ”judisk befolkningsstatistik”, direkt kopierad från Metapedia (extremhögerns alternativ till wikipedia) vilket i själva verket utgörs av spekulationer angående den framtida globala judiska befolkningen presenterade av American Jewish Committe, återfunna i publikationen World Almanac, och utförda år 1938.

Dessa uppskattningar antar en ökning av den totala judiska befolkningen på ungefär 430 000 personer under perioden 1933-1938, och uppskattningar om befolkningen år 1948 förutsätter en ytterligare ökning på 5 500 individer mellan åren 1938-1948.

Vad SMR inte nämner är att dessa siffror helt enkelt är beräknade uppskattningar gjorda år 1938 angående den framtida judiska populationen, och är alltså inte resultatet av folkräkningar. De faktiska utgåvorna av World Almanac från de ifrågavarande åren anger mellan 1938 och 1947 en uppskattad minskning av den judiska befolkningen på 5 376 520 individer. ”Kritiken” SMR framför mynnar alltså ut i att ifall människorna bakom utgåvan av World Almanac 1938 inte kunde förutspå framtiden och förklara vad som skulle hända under 40-talet, så ägde inte Förintelsen rum. Det är inget särskilt bra argument.

Vidare så finns det intern dokumentation från den nationalsocialistiska regimen i Tyskland som klart och tydligt styrker den konventionella dödssiffran. SS-Sturmbannführer Höfles telegram till Eichmann skickat i januari 1943 redogör för 1 274 166 dödsoffer enbart under år 1942 i de fyra polska förintelselägren Majdanec, Bełżec, Sobibor och Treblinka (Peter Witte och Stephen Tyas, “A New Document on the Deportation and Murder of Jews during ‘Einsatz Reinhardt’ 1942”, Holocaust and Genocide Studies 15:3, 2001, sid. 468-486). Jägerrapporten ang. SS-Einsatzgruppes utrensningar, bl.a. i de baltiska staterna och Sovjetunionen beskriver hur gruppen Einsatzkommando III enbart under en tremånadersperiod i Litauen under sommaren 1941 mördade 137 346 människor, det stora flertalet av vilka var judar.

I Jägerrapporten skriver SS-Standartenführer (motsv. överste) Karl Jäger även följande:

I can state today that the goal of solving the Jewish problem in Lithuania has been reached by Einsatzkommando 3. There are no more Jews in Lithuania, apart from working Jews and their families.” (Richard Rhodes, Masters of Death: The SS-Einsatzgruppen and the Invention of the Holocaust, Vintage Books 2002, sid. 215)

Den s.k. Anglo-American Committe of Inquiry som bl.a. studerade frågan om antalet mördade judar uppskattade slutligen dödssiffran till omkring 5,7 miljoner, baserat på tillgänglig befolkningsstatistik från de berörda områdena. (Gutman, Israel, Encyclopedia of the Holocaust, MacMillan Press 1990, sid. 1799)

  1. Den slutgiltiga lösningen” som koncept syftade till att ge judarna en egen stat att leva i, inte till något planerat folkmord

SMR menar att eftersom ”die Endlösung der Judenfrage” i början av Andra världskriget också använts för att beteckna en planerad tvångsdeportering av judar, så kan konceptet aldrig ha haft någonting att göra med det folkmord som bevisligen ägde rum, och som vårt svar på den följande punkt 6 klart och tydligt visar, var en del i en utarbetad policy. Detta är förstås absurt.

  1. Det finns inget stöd för någon formell nationalsocialistisk policy att utrota den judiska befolkningen

Det finns gott om stöd för en uttrycklig policy från regimens och dess företrädares håll att utrota den judiska befolkningen. Redan 1922 ska Hitler ha uttryckt att hans viktigaste mål när han kommit till makten skulle vara att förinta judarna:

Once I really am in power, my first and foremost task will be the annihilation of the Jews. As soon as I have the power to do so, I will have gallows built in rows—at the Marienplatz in Munich, for example—as many as traffic allows. Then the Jews will be hanged indiscriminately …” (Hell, Josef, ”Aufzeichnung”, 1922, ZS 640, sid. 5, Institut für Zeitgeschichte, återgiven i Gerald, Hitler and the Final Solution, University of California Press, 1984, sid. 17)

I Mein Kampf från 1925 skriver Hitler uttryckligen att ett folkmord utövat mot det judiska folket (med hjälp av giftgas) hade räddat Tysklands seger i Första världskriget:

At the beginning of the War, or even during the War, if twelve or fifteen thousand of these Jews who were corrupting the nation had been forced to submit to poison-gas, just as hundreds of thousands of our best German workers from every social stratum and from every trade and calling had to face it in the field, then the millions of sacrifices made at the front would not have been in vain. On the contrary: If twelve thousand of these malefactors had been eliminated in proper time probably the lives of a million decent men, who would be of value to Germany in the future, might have been saved.” (Adolf Hitler, Mein Kampf, Houghton-Mifflin 1939, sid. 518)

30:e januari 1939 i ett anförande inför åhörarskarorna i Sportspalast i Berlin vidhöll Hitler, nu med större ambitioner, att

”… the war will not end as the Jews imagine it will, namely with the uprooting of the Aryans, but the result of this war will be the complete annihilation of the Jews.” (Martin Gilbert, The Holocaust, Henry Holt and Company 1987, sid. 285)

I ett riksdagsanförande, också i januari 1939, fastslår Hitler bokstavligt talat att den ”judiska rasen” kommer att förintas i det kommande kriget:

Today I want to be a prophet once more: if international Jewish financiers inside and outside Europe again succeed in plunging the nations into a world war, the result will not be the Bolshevization of the earth and with it the victory of Jewry, but the annihilation (die Vernichtung, förintandet) of the Jewish race in Europe!”

Det tydligaste vittnesbördet angående den aktiva folkmordspolicyn är dock de medgivanden angående en pågående utrotning som Heinrich Himmler gör i Posentalen, ett antal anföranden inför en samling SS-officerare i Poznań hösten 1943, där bl.a. följande uttalande görs:

Jag syftar nu på ’judeevakueringen’, utrotningen av det judiska folket. Det hör till sådana saker man lätt säger – ’det judiska folket blir utrotat’, säger varje partimedlem, ’helt uppenbart, [det] står i vårt program, vi ägnar oss åt eliminationen av judarna, utrotning.’” (Heinrich Himmler, anförande till SS-Gruppenführer i Posen, Polen, 4:e okt. 1943, U.S. National Archives document 242.256, reel 2 of 3)

  1. Det skulle ha krävts en omfattande konspiration för att utföra folkmordet, och att en sådan skulle kunnat hållas hemlig är otroligt

Det här är en underlig invändning. Självklart måste en konspiration ha ägt rum för att folkmordet ska ha kunnat fullbordas, en konspiration i bemärkelsen av flera aktörers aktiva samverkan. Att detaljerna i Förintelsens industriella massmord också tystades ner i de tyska medierna är väl belagt, och en ofrånkomlig del i Nazitysklands interna propagandaarbete. De hölls dock inte hemliga – en omfattande exposé publicerades i tidningen The New Republic redan 1942, med titeln ”The Massacre of the Jews”, och beskrev situationen på följande sätt:

There are some things so horrible that decent men and women find them impossible to believe, so monstrous that the civilized world recoils incredulous before them. The recent reports of the systematic extermination of the Jews in Nazi Europe are of this order.

There is starvation: Jews all over Europe are kept on rations often only one-third or one-fourth what is allowed to non-Jews. Slow death is the inevitable consequence. There is deportation: Jews by the hundreds of thousands have been packed into cattle cars, without food, water or sanitary conveniences of any sort, and shipped the whole breadth of Europe. When the cars arrive at their destination, about a third of the passengers are already dead. There are the extermination centers, where Jews are destroyed by poison gas or electricity.” (Varian Fry, “The Massacre of the Jews”, i New Republic, hösten 1942, hämtad från: http://www.scribd.com/doc/234772665/The-Massacre-of-the-Jews)

Vidare är den här kritiken särskilt besynnerlig givet den oerhört omfattande konspiration som måste förutsättas ifall förintelseförnekarnas ståndpunkt ska vara rimlig – den mängd bevismaterial som måste fabriceras och förfalskas, det oerhörda antal vittnen som systematiskt måste ljuga och konsekvent hålla fast vid sina berättelser, och det enorma arbete som skulle behöva läggas ner för att vidmakthålla en sådan illusion.

  1. Judarna sattes i koncentrationsläger för att de utgjorde ett faktiskt hot mot den tyska staten

Nordfront försöker backa upp det här påståendet med att judenheten 1933 ska ha förklarat krig mot Tyskland, efter att den nationalsocialistiska regimen kommit till makten. Även om detta förstås hade varit försvarligt och föredömligt, handlade det i själva verket om en samlad ansats att mana till bojkott av tyska varor som en respons på regimens antisemitism. Den brittiska tidningen Daily Express beskrev bojkotten som en ”Judeas krigsförklaring mot Tyskland”, vilket var helt felaktigt, men någonting som säkert sålde lösnummer.

Här försöker förintelseförnekarna alltså både ha kvar kakan och äta den: man påstår att Förintelsen aldrig ägde rum, samtidigt som man vill beskylla offren för allting som eventuellt gjordes mot dem.

  1. Förintelsen har använts i de allierades propaganda; många israeler har kompenserats för vad de blivit utsatta för, och därför är deras vittnesbörd ogiltiga

Självklart har Förintelsen använts i bl.a. de allierades propaganda, och utgjort ett effektivt verktyg för att förmildra de fruktansvärda krigsförbrytelser som allierade styrkor gjorde sig skyldiga till, exempelvis Dresdenbombningarna eller de vettlösa och strategiskt onödiga kärnvapenangreppen på Japans civilbefolkning 1945. Att överlevare kompenserats och att det därför funnits ekonomiska incitament för att framträda som internerad i koncentrationsläger är också uppenbart.

Detta är dock helt ovidkommande för frågan om huruvida Förintelsen verkligen ägde rum eller inte, givet all den bevisning och de mängder av vittnesuppgifter som faktiskt finns till hands. Ifall en person på säkra grunder döms till fängelse för mordbrand, och åklagaren vid ett senare tillfälle använder detta i ett argument för att hans privata otrohetsaffär jämförelsevis egentligen inte var så allvarlig, talar detta då för att mordbranden aldrig ägde rum? Knappast.

  1. Det finns många trovärdiga forskare som förnekar att Förintelsen ägt rum (eller hävdar att omfattningen i själva verket var liten)

Nej, det gör det inte. Det rör sig om ett fåtal individer, sällan med någon gedigen forskningsbakgrund eller egentlig expertis inom de vetenskapsområden de uttalat sig om. Som några exempel byggde den omnämnde Leuchter avrättningsredskap och var ingen kemist; Ernst Zündel är grafiker och nazist; David Duke är fd. politiker och Grand Wizard för Ku Klux Klan; David Irving är journalist och författare. De enda samtida förintelseförnekarna som har någon tillnärmelsevis relevant bakgrund är Jim Fetzer som är filosof och Nicholas Kollerstrom som är fysiker och teknolog, men det hjälper tyvärr inte deras argument.

Sammantaget framstår det tydligt att förintelseförnekelse, efter en undersökning av de tillgängliga bevisen, nästan fullständigt saknar rationella grunder, att ståndpunkten är närmast hysteriskt verklighetsfrånvänd och förutsätter så omfattande konspirationer att den inte går att ta på mycket större allvar än uppfattningen att jorden skulle vara platt.

Förintelsen är ett faktum, och den ofrånkomliga konsekvensen av en fascism i full blom.

Förintelsen var inte slutmålet med, men resultatet av den tyska fascism som av storpolitiker tilläts agera obehindrat och länge betraktades med beundran från utlandet. Det började inte med Auschwitz eller Treblinka, eller ens med invasionen av Polen – denna folkmordsindustri var i själva verket resultatet av decennier av stegrande antisemitism, nationalism och undantagslagar grundade på tilldelad ras. Förintelselägren föregicks av rasistiskt tankegods förvaltat av cyniska politiker, och systematisk diskriminering verkställd av en lydig ordningsmakt.

Det är i den riktningen vi oundvikligen kommer att röra oss ifall vi tillåter de militanta fascisterna att obehindrat organisera sina ”medborgargarden”, samtidigt som deras rumsrena element fortsätter att ockupera våra parlament och samhälleliga institutioner.

Antifascism är alltid självförsvar.

 

// AFA Gävle