AFA Malmö: Valrörelsen utan jordbävningar – del 1: Småpartierna

Vi har under det senaste året kunnat se flera nya högerextrema partier blossa upp, kampanja och tyna bort i eftervalsdebatten. Vilka nationalistiska och fascistiska partier har vi sett under årets valrörelse, och hur har det gått för dem? Det här är del 1 av AFA Malmös eftervalsanalys, där vi fokuserar på Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling.

Under årets valrörelse har vi kunnat se ett flertal småpartier försöka ta plats och få medieutrymme. Såväl partierna Alternativ för Sverige, Medborgerlig Samling och Nordiska Motståndsrörelsens parlamentariska gren har under året haft som huvudsakligt fokus att ta väljare från Sverigedemokraterna (SD). Även flera etablerade högerpartier har gått samma väg, som Kristdemokraterna och Moderaterna, med en allt hårdare framtoning gällande migrationsfrågor, samt integrations- och kulturdebatter.

Sverigedemokratiska framgångar

2018 års val är ett sverigedemokratiskt val. Sedan intåget i riksdagen 2010 har partiet fått alltmer utrymme på flera olika plan, inklusive i medier. SD är det parti som får mest positiv rapportering i media, vilket beror på flera olika faktorer – inte minst förväntningen på partiets prestationer i valen. Opinionsundersökningar visade tiden före valet i många fall förväntade valresultat på över 20% SD-röster, något som i slutändan inte kom att förverkligas. SD landade i sluträkningen på 17,5% och gick därmed framåt med 4,6 procentenheter jämfört med valet 2014.

Demonstranter manifesterar mot Sverigedemokraterna.

Övriga partier gjorde mediokra insatser, förvisso med positiva resultat för Kristdemokraterna och Centerpartiet, medan Moderaterna (M) å sin sida gjort sitt sämsta val sedan 2002. Det borgerliga blocket Alliansen fortsätter att möta på parlamentariska svårigheter, efter flera år av nedgång. Alliansen bästa valresultat kom 2006 och 2010 – men sedan hände något. Den enskilt viktigaste aktören i riksdagsvalen är numera SD, som sedan 2014 har växt genom att ta i första hand moderata röster, men nu även i viss mån har börjat erövra socialdemokratiska röster.

Efter valet 2014 tog Socialdemokraterna och Miljöpartiet över regeringsmakten från alliansen. Detta maktskifte ägde dock inte rum för att Socialdemokraterna (S) hade gjort ett ovanligt bra val, eller för att den röd-gröna koalitionen erövrat en majoritetsposition. Snarare så handlade maktskiftet 2014 om att Alliansen i större mån än de röd-gröna partierna hade tappat sina röster till SD, vilket ledde till att de borgerliga partierna förlorade möjligheten till majoritet. Resultatet i årets val bygger på en liknande tendens, då såväl S och M fortsätter att tappa stöd samt läcka väljare till SD.

2018 års val är det i första hand återigen SD som framstår som parlamentariska vinnare – även om partiet sympatisörer själva anser att de har blivit snuvade på konfekten. I kölvattnet av valresultatet sprider sig såväl frustration som besvikelse och konspirationsteorier. Samtidigt som SD:s positions har cementerats ytterligare så talas det nu vitt och brett om blockpolitikens stundande undergång.

Medieprojekt i en ny tid

Internet har under de senaste åren skapat en historiskt sett ny och spretig fauna av högerradikala miljöer och strömningar. Där svenska fascistiska grupperingar tidigare har förlitat sig på papperstidningar, aktivister och fysisk propaganda så har dagens nationella rörelser alltmer kommit att förlita sig på internet för spridning av rörelsens budskap.

Det går att identifiera såväl fördelar som nackdelar med denna utveckling. Å ena sidan så har högerpopulister och fascister i och med de nya mediernas intåg haft lätt att nå ut till stora massor av människor. Deras hemsidor och bloggar läses inte bara av medlemmar och aktivister, utan når också långt utanför rörelsernas tidigare räckvidd. Med hjälp av hängivna skribenter och ambitiösa medieprojekt har de kunnat påverka samhällsdebatter och mobilisera skaror av troll ut på internet för att trakassera meningsmotståndare eller försvara varandra i hätska diskussioner. Redan de tidiga projekten, som Politiskt Inkorrekt, utgjorde del av en miljö som framstod som stor och folklig – kommentarsfält på nyhetssidor och i sociala medier överöstes snabbt med rasistiska röster, koordinerade med hjälp av de nyfascistiska medieplattformarna.

När rasistiska skribenter och användare flödar in på sociala medier pressar de på för att deras rörelse ska uppfattas som bred och omfattande. Att hota människor till livet är en effektiv metod för att skrämma sin fiende, att framstår som många och starka är en annan. Men denna till synes stora internetmiljö har också avslöjat en svaghet i rörelsens moderniseringsprojekt.

Krigslister som slår fel

Den mongoliske härföraren Djingis Khan är känd för att ha utnyttjat krigslister av alla de slag för att lura fienden att tro att hans armé var större och mer kapabel än den i själva verket var. En sådan taktik handlade om arméns storlek. Genom att beordra sina soldater att tända tre eldar vid solnedgång kunde man lura nattliga fiendespioner och skapa ett intryck av att de mongoliska härarna var av överväldigande storlek. Extremhögern har nyttjat liknande strategier online, genom sin frekventa närvaro på sociala medier, nyhetssidor och bloggar, och strategin har kompletterats av internetbotar som fyller flöden med generiskt innehåll och länkar.

Alternativ för Sverige möttes av en stor motdemonstration under torgmötet i Malmö.

Extremhögerns problem i detta fall är att de själva har börjat tro på sin egen krigslist. Bland filterbubblor, ekokammare och självisolerade hejarop har de lyckats övertyga sig om att deras antal och stöd bland massorna är större av vad som egentligen har varit fallet. Detta har således lett till uppblåsta attityder och hårda fall på grund av höga förväntningar.

Exempel på denna självbedragande praktik är partierna Medborgerlig Samling (MED) och Alternativ för Sverige (AfS). Båda partierna är borgerligt orienterade partier med bas i Stockholms-området, huvudsakligen aktiva i sociala medier som Twitter och Facebook. AfS genomförde under valrörelsen en torgmötesturné med partiledare Gustav Kasselstrand, en tidigare aktivist från Sverigedemokratisk Ungdom som uteslutits efter maktstrider i partiet.

Sverigedemokrater och nazister i allians

Kasselstrands nya parti har under valrörelsen profilerat sig som ett mer radikalt alternativ till SD, med repatrieringspolitik som huvudsaklig fråga. AfS hämtar största delen av sina politiska företrädare från Stockholms-regionen, med nästan hälften av sina kandidater på riksdagslistan hemmahörande i Stockholm med omnejd.

Partiets organisatoriska ledning, och den politiska grundstommen, är hämtad från SD och tidigare SDU, men partiet sträcker sig spretigt och brett högerut. Bland partiets medlemmar, funktionärer och sympatisörer finner vi såväl tidigare aktivister från Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), det numera nedlagda Svenskarnas Parti (SvP) och fristående aktivister från miljöerna kring internetforumet Motgift. I Skåne har den NMR-anslutne nazisten Hampus Friberg (tidigare Bromén) iakttagits på AfS aktiviteter och torgmöten, liksom personer ur en Motgift-anknuten grupp av nazister aktiva i södra Skåne under en period från 2015 till 2016, såsom Daniel Karlsson från Malmö. AfS har även knutit till sig personer ur projektet Det fria Sverige (DfS), bland andra Ingrid Carlqvist, som bland annat försökte hålla informationsmöte för DfS i Lund under den tidiga våren 2018.

AfS-aktivister manifesterar utanför ett flyktingförvar. Daniel Karlsson till vänster, Hampus Friberg till höger.

Under AfS torgmöte i Malmö den 2:a september iakttogs flera kända nazister, bland andra Andreas Carlsson och Christopher Pedersen. Carlsson är tidigare omnämnd på vår hemsida och känd för att ha flytt till Ukraina efter att, tillsammans med fyra andra nazister, ha attackerat och knivhuggit antifascister på Möllevången våren 2014. Vid AfS möte i Malmö blev den tidigare SvP-medlemmen Carlsson snart omhändertagen av polis och bortförd från torget.

Många av de karaktärer som har synts till på AfS torgmöten har också varit återkommande under hela valturnén. Kärnan av sympatisörer som deltog på torgmötena i Malmö, Lund och Helsingborg under partiets turné i Skåne bestod av en liten, men hängiven skara aktivister som deltog som åhörare på plats. Totalt sett består kretsen kring AfS av en brokig skara personer och grupperingar, vilka tycks samlas kring partiet i förhoppningen om att kunna lansera etniskt och rasbiologiskt betonad politik i kölvattnet av SD:s framgångar. Syftet med AfS valkampanj har dels varit att förskjuta den allmänna diskussionen och såväl driva på som utnyttja SD:s retoriska förskjutning högerut. Ytterligare en förhoppning har varit att kunna fånga upp de väljare som befinner sig ideologiskt mellan SD och uttalat nazistiska organisationer som NMR.

Jordbävningen som uteblev

AfS har under valrörelsen drivit en hård internetkampanj, främst via sociala medier med uppbackning på internetforum. AfS lanserade sig med en beställd opinionsundersökning som enligt partiet själv visade att de hade god chans att komma in i riksdagen. Deras kampanj på internet kompletterades med en torgmötesturné runt om i landet som mötte på motstånd i alla sina värdstäder.

Partiledare Gustav Kasselstrand, tillsammans med vice partiledare William Hahne i bakgrunden.

Det uttalade målet med kampanjen var att nå riksdagen redan under det gångna valet. Samtidigt som SD förväntade sig mellan 20-30% av rösterna i valet så väntade sig AfS ett intåg i riksdagen, med Kasselstrands egna ord ”Sveriges största politiska jordbävning i modern tid”, och partiets sympatisörer på sociala medier talade veckorna innan valet om så mycket som 10% av rösterna. Resultatet har i efterhand visat sig mediokert, med 0,3% av rösterna, vilket lämnar partiet långt under riksdagsspärren på 4 procentenheter.

AfS har under valrörelsen velat göra manöver som många andra högerextrema partier har försökt sig på före dem. Att politiskt inrikta sig på väljare till höger om SD är en lockande tanke för andra nyfascistiska partier, vilket såväl Svenskarnas Parti och Nationaldemokraterna (ND) försökt med före dem. Båda nämnda partier är numera nedlagda sedan många år tillbaka. Nationaldemokraterna lade själva ned med den insiktsfulla motiveringen att det är svårt, om inte omöjligt, att konkurrera med SD om nationalistiska röster.

Ett litet borgerligt uppror

MED har under valet gjort en liknande resa som AfS, även om förstnämnda har en något annorlunda politisk inriktning. MED har sin ideologiska bas hos den konservativa, etablerade högern, med tidigare liberala och moderata väljare i fokus. Partiet har velat fånga upp klassiska högerväljare, som i första hand vill se en aktiv skattesänkningspolitik samt nyliberala reformer, men också inkorporerat sverigedemokratiska problemformuleringar i migrationspolitiken. MED har med andra ord velat fånga upp de moderata väljare som annars skulle ha rört sig mot SD.

Författaren Katerina Janouch, som deltog som fristående kandidat på MED:s riksdagslista.

Mycket riktigt så har vi under valet 2018 sett en stor rörlighet bland väljarna, med uppskattningsvis 40% av väljarkåren som röstat annorlunda än mot tidigare val, men rörelsen från Moderaterna till SD är fortsatt en av de starkaste trenderna. Även MED fäktas alltså med SD som politisk bromskloss, då de i stor mån fångar upp osäkra eller besvikna konservativa väljare. MED fick i sluträkningen av riksdagsvalet inte mer än 0,2% av rösterna.

Konspirationsteorier i eftervalsdebatten

De besvikna parterna efter valet 2018 är många. Mest högljudda är miljöerna kring SD, inklusive svansen i AfS och MED, som alla är förvånade och besvikna över att de nationella partierna inte har gjort större framsteg i valet. Utan att finna några bevis för saken argumenterar fascister som Ingrid Carlqvist och högerextrema alternativmedieprofiler för att valet har utsatts för otillbörlig påverkan och valfusk.

Andra högerradikaler menar att valet är ett resultat av att invandrare röstar på Socialdemokraterna – en uppfattning som fascistiska bloggare delar med borgerliga skribenter. Båda har i eftervalsdebatten spridit föreställningar om att invandrare i förorterna ”klanröstar” och spekulerar i hur detta påverkar valresultatet. Ivar Arpi är exempel på en borgerlig debattör som efter valet har spekulerat i liknande rasistiska banor och själv menar att en miljöpartistisk politiker från Göteborg har blivit invald på grundval av sin härkomst och s.k klanröstning.

Antifascistiska demonstranter under AfS torgmöte i Malmö.

Något som utmärker alla dessa spekulationer och konspirationsteorier är avsaknad av förståelse för valprocessen, relationen mellan rörelser och väljare, samt utebliven klassförståelse. Förortsbor röstar i högre mån rött eftersom det är de partierna som tillgodoser deras grundläggande behov, samtidigt som partier som S och V har gräsrotsaktivister som aktivt kampanjar i miljonprogramsområden. För att göra bra ifrån sig i val, både totalt sett och i enskilda distrikt, krävs som regel en kombination av medienärvaro, sociala medieanvändning och någon form av rörelseaktivism. Det som extremhögern nu upplever skulle kunna sammanfattas som en besvikelse över att det inte är den som ropar högst i sociala medier som också får flest röster.

De säkra kortens val

Utmärkande för valet 2018 är att högervridningen av realpolitiken också har inneburit en högervridning av den politiska debatten. Under sommaren beskrevs valet i de flesta läger som ett ödesval, vare sig det handlat om frågor som migration, klimathotet eller lag och ordning. På grund av detta har såväl högern som vänstern val att satsa på partier som kan säkra sina parlamentariska platser, snarare än att dela upp rösterna mellan småpartier och riskera att hamna under spärren. Vi har sett denna tendens hos Feministiskt Initiativ, som har decimerats i jämförelse med valet 2014, då de fick 3,1% av rösterna. Med 0,46% av rösterna 2018 står det tydligt att Fi har haft en roll som experiment i politiken och framförallt att deras väljare inte vill riskera att kasta bort sin röst även i år.

SD har varit det säkra kortet för nationella röster. Såväl AfS som MED har haft uppstickarpositioner, men långt ifrån säkra som kandidater till riksdagspartier. Röster på dessa småpartier har därför riskerat att bli bortkastade röster och SD har därför också blivit ett av de partier i årets val som upplever högst lojalitet bland sin väljarbas. Samtidigt som SD utmanas högerifrån, av mer radikala rasistiska grupper, så finns det ännu gott om utrymme inom partiet för nyfascistisk politik.


 

I nästa del av vår eftervalsanalys avhandlar vi Nordiska Motståndsrörelsens valrörelse och året som föregick den: Valrörelsen utan jordbävningar – del 2: Nazisterna.

Vi nås på e-mail:

AFA Malmö: afa-malmo@riseup.net