Som politisk kampdag har den internationella kvinnodagen en lång och stolt historia. Från att den instiftades 1910 och ända fram till idag har den bidragit med att kasta nytt ljus på orättvisor som annars hade kunnat leva vidare i skydd av omedvetenhetens och vanans mörker. Kampen för kvinnors rätt att rösta, rätt att göra abort och rätt att få lika lön för lika arbete har bedrivits oupphörligen under årets alla dagar, men som internationell kampdag har kvinnodagen ändå utgjort en viktig plattform. Inte minst har den använts för att samla, organisera och föra in dessa konflikter i den allmänna politiska samhällsdebatten. Inför den internationella kvinnodagen skapas årligen ett ökat massmedialt utrymme för allmän diskussion kring olika jämställdhetsfrågor, frågor som under resten av året är precis lika aktuella men som sällan står särskilt högt på nyhetsredaktionernas dagordning.
Varje år görs åtskilliga försök att avpolitisera denna dag genom att förvandla den till någon sorts extra ”alla hjärtans dag”. Istället för att handla om radikal kvinnokamp tycks liberala krafter vilja reducera dagen till en möjlighet för män, organisationer och företag att framställa sig själva som goda jämställda exempel genom att slänga sig med tomma fraser, kvinnotecken och andra symboler, trots att det kan skilja sig väsentligt från de värderingar som i både ord och handling kommer till uttryck i samma individers vardagsliv och företags verksamheter. Denna syftesglidning är ingen slump. Snarare kan den ses som ett ideologiskt motiverat försök att flytta fokus från orättvisa strukturer till ett individualistiskt varumärkesbyggande, inte minst för storföretag och självutnämnt jämställda män med en liberal (och därmed i grunden kvinnofientlig) världsbild. I denna världsbild finns, till skillnad från i det verkliga livet, inga orättvisa strukturer att tala om. Om det ändå skulle finnas några sådana så skulle en radikal kvinnokamp och klasskamp knappast vara vägen fram till minskade klyftor mellan könen och samhällsklasserna och mot ökad frihet och rättvisa.
AFA Stockholm agerade under natten till 8:e mars mot surrogatföretaget Tammuz Nordic AB. VD:n Eduardo Afonsos port målades om med budskapet ”sluta sälja kvinnorns kroppar” samtidigt som fasaden till företagets besöksadress pryddes med budskapet “kvinnokroppen är inte en vara”, allt till allmänhetens beskådan.
Eduardo Afonso
19710105-0479
Östgötagatan 48 A lgh 1103
116 64 Stockholm
Nordic Surrogacy AB
Vetegatan 9
118 59 Stockholm
En fråga som på senare tid aktualiserats som en ny feministisk ödesfråga är den om surrogatmödraskap, alltså fenomenet då en kvinna mot betalning genomgår en graviditet och förlossning för att därefter aldrig mer få se barnet som hon själv burit och fött fram. Denna fråga är relevant och intressant av flera anledningar, dels för att den likt abortfrågan i slutändan handlar om kvinnors rätt till sina egna kroppar, men också för att den fungerar som en ideologisk vattendelare. Vissa liberaler, varav flera anser sig själva vara feminister, försöker göra gällande att surrogatmödraskap är något som borde vara lagligt och upp till varje enskild kvinna att själv ta ställning till. Paralleller kan dras till hur samma liberaler ofta förhåller sig i debatten om sexköpslagen. Den som mot betalning vill och kan upplåta sin egen kropp till att bära och föda fram ett barn åt någon annan borde få göra det, allt annat är förmynderi enligt dessa surrogatförespråkare.
Den som åtminstone har en grundläggande förståelse kring hur klasskillnader bidrar till att skapa och upprätthålla strukturella orättvisor (orättvisor som alltjämt oftast slår allra hårdast mot kvinnor), kan inte förhålla sig till surrogatmödraskap på annat sätt än som aktiv och uttalad motståndare. För alla oss som ser de strukturella konsekvenserna av ett liberalt förhållningssätt, där rika människor ska ges möjlighet att förlägga riskfyllda graviditeter och smärtfyllda förlossningar till fattigare kvinnors kroppar, framstår detta som djupt problematiskt och knappast något som gynnar varken kvinnor som kollektiv eller de ofta svårt utsatta individer som av ekonomiska skäl tvingas bli bebisfabriker.
Att under nio månader bära och sedan föda fram ett barn är en enorm händelse i de flesta mammors liv. Förändringarna i både kropp och själ gör att det för de allra flesta finns ett tydligt före och ett efter – ingenting är längre som det var innan. Denna process är i de flesta fall både fysiskt och mentalt utmattande. I värsta fall leder den till livslånga fysiska eller mentala komplikationer eller till och med till döden. Att kommodifiera denna process och göra bebisar till handelsvaror och kvinnors kroppar till produktionsenheter likt kossorna i mjölkindustrin vore ett stort steg bakåt i kampen för rättvisa, jämlikhet och kvinnors frigörelse från begränsande patriarkala strukturer.
I större delen av Europa, även i Sverige, är surrogatmödraskap inte tillåtet. Ändå har frågan aktualiserats på senare år sedan det israeliska företaget Tammuz genom deras dotterbolag Tammuz Nordic har etablerat sig här. Tammuz marknadsför sig till svenskar som vill ha barn men som själva inte kan eller vill genomgå en graviditet och förlossning. Enligt företaget själva riktar de sig både till ”heterosexuella par, ensamstående män och homosexuella par”, bland annat tilläts de medverka i Stockholm Pride 2018 med en egen monter där de marknadsförde företaget inför presumtiva kunder. Namnet Tammuz kommer från det summeriska namnet Damuzi som betyder ‘riktig son’ och deras affärsmodell är relativt enkel men likväl motbjudande. Bebisproduktionen är framför allt förlagd till Ukraina och Albanien, länder där den enorma klassklyftor och utbredd fattigdom gör att det finns gott om kvinnor som är tillräckligt desperata för att låta sig övertalas till att bära, föda och sälja barn åt välställda européer.
Att köpa ett nyfött barn producerat i Ukraina, Albanien eller USA kostar mellan 550 000 och 900 000 kr, beroende på land och vilket av företagets ”paket” som beställaren väljer. Av dessa pengar får den gravida kvinnan motsvarande drygt 100 000 kr (i Ukraina, i USA något mer). Det kan låta som mycket pengar men utöver riskerna och de ofrånkomliga fysiska och mentala påfrestningarna så är den gravida kvinnans frihet under processen kraftigt begränsad. I den svenska såväl som i den europeiska debatten har Kajsa Ekis Ekman kommit att bli en av de mest välinformerade och skarpaste kritikerna till surrogatindustrin, hon beskriver villkoren för processen så här i tidningen Metro:
”Kvinnan utsätts för omfattande och plågsamma hormonbehandlingar. Fler embryon sätts ofta in varpå köparna har rätt att beställa aborter på de foster de inte vill ha, vilket kvinnan inte har rätt att neka. Då hon skriver på kontraktet lämnar hon över rätten till sin kropp åt köparna och företaget. Hon får inte röra sig fritt – i vissa länder lever hon inlåst på kliniken, i Ukraina kan det stå på kontraktet att att hon måste vara hemma klockan 16, annars får hon böta 1000 kronor. Vad hon ska äta, om hon får röra på sig eller träna, om hon får ha sex, vilka medicinska undersökningar hon ska gå igenom – allt bestäms av företaget.”
Handel med kvinnors kroppar, oavsett om den sker i syfte att generera sexuell njutning eller en bebis åt köparen, har ingen plats i ett demokratiskt samhälle. Särskilt inte i ett samhälle som påstås ligga i framkant vad gäller kvinnors rättigheter och alla människors lika värden. Med vetskapen om villkoren för de kvinnor som av ekonomisk nödvändighet ser sig manade att bli surrogatmammor blir det tydligt att det från en feministisk synpunkt aldrig går att försvara denna kvinnofientliga verksamhet. Det blir också tydligt att kvinnokampen och klasskampen aldrig kan isoleras från varandra eftersom dessa olika maktstrukturer ofta samverkar med varandra. Feminism utan klassmedvetenhet är inte kamp för alla kvinnors rätt utan för de bemedlade kvinnornas rätt att leva på fattigare kvinnors bekostnad. Klasskamp utan genusmedvetenhet är på samma sätt dömd att misslyckas med att bekämpa de strukturella orättvisor och ojämlika maktförhållanden som i första hand drabbar kvinnor. Detta gällde för 100 år sedan och det gäller ännu idag. Den internationella kvinnodagen är en tillfällig plattform för den kombinerade kvinnokamp och klasskamp som bedrivs av feminister och socialister under årets alla dagar i våra skolor, på våra arbetsplatser, i våra hem och på våra gator. Tillsammans synliggör och bekämpar vi de ideologiska och ekonomiska intressen som avser att göra kvinnokroppar till fabriker och bebisar till handelsvaror och därmed inskränka den frihet och de mänskliga rättigheter som tidigare generationer har kämpat och dött för.
Mail: [email protected]
Följ oss på vårt aktiva twitterkonto så att du inte missar våra nyheter.
/AFA Stockholm