Helgen den 13:e till 15:e januari begav sig en delegation av representanter för AFA København, AFA Malmö och AFA Helsingborg till Berlin för att delta i minnesmarschen för Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Syftet var att minnas, lära och inspireras.
Helgen inleddes under den första dagen med ett besök vid minnesmonumentet i Treptower Park, uppförd till minnet av krossandet av fascismen och för de mer än 80 000 sovjetiska soldater som stupat i den slutgiltiga striden mot Nazitysklands trupper i Berlin. Vid monumentet lämnades det blommor och tillägnades ord och tankar, för att minnas och reflektera. Hedrandet av dessa trupper är det minsta vi kan företa oss för att uppmärksamma den yttersta uppoffring som de och deras familjer gjort: vid fronten, i kampen och i alla de andra former som motståndet mot nazismen tog sig.
I en samtid då nazisternas brott alltmer relativiseras, och sopas under mattan, blir det också vår uppgift och plikt att ständigt göra motstånd mot varje försök till fascistisk normalisering och mobilisering. Vi har sett vad detta kan resultera i – och till vår uppgift hör därför att lära av historien för att kunna förhindra dess upprepande, vilka nya former den än tar. Aldrig igen kommer vi tillåta fascistiska barbarer att föra civilisationen till denna sin yttersta rand, såsom de då tilläts göra över hela Europa.
Helgens andra dag begav vi oss till Frankfurter Tor för att tillsammans med tusentals andra vandra mot kyrkogården i Friedrichsfelde, den sista viloplatsen för Karl Liebknecht och andra tyska socialister och kommunister. Även här lämnades det blommor, både vid minnesplatsen Sozialistenfriedhof och vid Revolutionsdenkmal. Vi fick där ta del den historia som vi ärvt: om hur upproriska arbetare tog till gatorna under revolutionen i januari 1919, hur socialdemokraterna i SPD använde reaktionära frikårer för att slå ner hotet mot den egna regeringen, och om hur bland andra Luxemburg och Liebknecht tillfångatogs av frikårer för att torteras och slutligen avrättas den 15:e januari.
Minnet av Luxemburg och Liebknecht ? liksom av alla de revolutionärer som satte livet till under revolutionen 1919 ? är minnet av hoppet och den klasskamp som faktiskt är möjligt, utan vare sig eftergifter eller klassamarbete. Det är en påminnelse om internationalismens nödvändiga plats i kampen för socialism, och om att det alltid finns en annan väg att vandra. Rosa Luxemburg?, och många med henne, ?valde att inte kompromissa och höll under ett brinnande världskrig linjen klar: arbetarna skulle inte behöva skjuta mot sina syskon i kapitalets skyttegravar. Bland de kompromisslösa krav som de lyfte finner vi än idag den framtid som inte blev, men som en dag ska bli.
Genom att vandra i martyrernas fotspår gör vi det möjligt för oss – och andra – att inse den verkliga uppgift som vi står inför. De dödar manar oss, och de säger: historien har ännu inte nått sitt slut.