Ännu ett val, ännu ett steg högerut och en vinst för överklassen och reaktionen på arbetarklassens bekostnad. AFA Stockholm är en socialistisk organisation och vi förstår att vår militanta antifascism kräver en organiserad klassrörelse för att vara effektiv, då varje fascist är en produkt av klassamhället. Därför är vår agenda också klasskonflikten. Samtiden kan ibland vara ett helvete, men framtiden tillhör fortfarande oss. Vi i AFA Stockholm är redo att arbeta med alla som vill forma denna framtid till en antikapitalistisk sådan.
Ur ett vänsterperspektiv är det svårt att prata om årets valresultat utan att låta som en hackig gammal skiva på repeat från 2018, 2014 och 2010. Det är meningslöst för oss att rabbla upp den över 30 år långa utveckling av högervridning som skett i Sverige, det har gjorts i andra texter på andra ställen. Det är också meningslöst för oss att förutse framtiden. Vår enda uppgift som politiskt aktiva organisatörer är att försöka gräva ut en väg framåt.
Det första man måste säga är detta: Den utomparlamentariska vänstern har alltid kämpat i stark motvind. Det politiska etablissemanget, i alla grader och i alla färger, har alltid motarbetat, hatat och velat krossa oss. Detta är inte ett försök i att utmåla oss som offer, tvärtom. Poängen är att vi kan finna styrka i vår historia – eftersom vi alltid varit statens och partiernas fiende står vi på bekant mark, oavsett hur starkt det blåser. Mittenpartierna kan luta sig mot staten och fascisterna kan luta sig mot överklassen, men vi till vänster om vänstern har bara varandra. Det kan paradoxalt nog vara en väldigt betryggande tanke.
Konflikt är vägen fram – organisera dig
I valet mellan socialism och barbari verkar det mesta på ytan peka mot det senare. Men just nu är det centralt för oss att inte låta pessimism och misstro sprida sig. Vi lever i fruktansvärda tider, men är man inte organiserad som antikapitalist så är man ingenting. Tror man inte på att vår politik kommer segra så ger man bort initiativet till våra motståndare.
En positiv insikt många aktivister ibland kan slås av är hur känslan av optimism har ett direkt samband med graden av personligt deltagande i kamper. Ju mer organiserad man är desto mer tror man på vår styrka, ju mer isolerad och inaktiv man är desto mer ser man framtiden som mörk. Att organisera sig har därför två meningar – ju fler vi är desto bättre chans har vi att vinna, men också – ju mer organiserade vi är desto mer tror vi på att vi kommer vinna. Det är mitt i en brinnande konflikt som vi kan se öppningar och möjligheter, men ståendes på läktaren kan vi oftast inte se någonting av värde alls.
Det kan kännas banalt med ännu en uppmaning till kamrater att organisera sig. Speciellt svårt kan det kännas i mörka tider som dessa, när man uppfattar tröskeln till organiseringen som extra hög. Men i verkligheten har tröskeln på ett sätt aldrig varit lägre.
En brittisk antifascist skrev en gång att det viktigaste man kan göra som antifascist är att dyka upp. Att vara på plats. Den politiska rörelse med flest människor som dyker upp vinner. Det är såklart sant, men det gäller lika mycket utanför antifascismen också. Den utomparlamentariska vänsterns förluster har gjort att vägen framåt kan stakas av väldigt små steg. Att som enskild person endast dyka upp är den minsta av steg, men där vi är idag är det också en vinst. Sluta inte dyka upp, utan se din närvaro som något som har ett värde i sig.
Utan klassrörelse är antifascism ett slag i luften
Vart finns då den militanta antifascismens plats i ett samhälle som kommer att bli arbetarklassens och vänsterns helvete?
Ju mer högerpolitiken vinner mark, desto svårare kommer det bli att verka som antifascist. Inte bara eftersom högerextremismen tenderar att växa hand i hand med den privatiserade ekonomin, men också för att statens repression mot oss kommer att öka och bli grövre. Vi kommer att se fler och strängare fängelsedomar, men också att domarnas karaktär förändras, att de blir politiserade.
Antifascismen är och har alltid varit en front. Den är beroende av en levande och offentlig klassrörelse. Utan denna klassrörelse blir vår antifascism ett slag i luften helt enkelt. Vi kan attackera fascisterna i all oändlighet, men skapar vi inte en allmänpolitisk rörelse som kan fylla det tomrum fascisterna lämnar efter sig, kommer detta tomrum fyllas av nya fascister snabbare än vad vi kan hantera.
Vem som helst kan slå en nazist, många gånger är det till och med den mest enkla av politiska praktiker som finns. När samhället förändras och inget längre är sig likt kan det kännas tryggt att retirera till kampmetoder som man tycker har fungerat i över 30 år. När våra motståndare är på offensiven säger ryggradsreflexen att vi bör isolera oss med våra närmaste vänner och försöka rida ut stormen, bara överleva. Men det är tvärtom när vi är som svagast som vi har friheten att experimentera oss fram till ny mark, till nya vägar att göra politik på.
Det är när vi är på defensiven som vi måste tvinga varandra att knyta band till nya politiska bekantskaper. Det är nu vi måste bygga nya allianser, allianser som vi under normala omständigheter kanske hade fnyst åt. För många av oss betyder detta arbete också att vi måste begrava en del gamla stridsyxor, både politiska men kanske också personliga. Alternativet är att vi marginaliseras ut i betydelselöshet.
Många känner nog igen sig i känslan om att någonting måste hända, det kan inte bara fortsätta som idag. Vår politiska isolation kräver att våra kamper breddas och på vissa ställen intensifieras, för det är endast genom en eskalering som vi kan röra oss framåt, som vi kan locka nya människor.
Varje fascist är en produkt av klassamhället – vår agenda är klasskonflikten
Den fascistiska miljön i Sverige kommer alltid tvingas handskas med våra attacker. Men vi får inte hamna i fällan att låta våra närmaste fiender på gatunivå definiera vilka vi är. Vi är alla antifascister, både av nödvändighet och av ideologi, men vi är först och främst socialister, anarkister och kommunister. Vi är inte endast en repressiv antimakt utan vi har vår egna agenda, och den agendan är klasskonflikten. Det är den vi kan samlas kring eftersom den är kärnan i vår politiska existens, och vad bättre att göra när det blåser kallt än att återgå till kärnan?
Varje aktiv fascist är en öppen måltavla som bör konfronteras, men varje fascist är också en produkt av ett brutalt klassamhälle. Vår främsta fiende är alltså klassamhället generellt, och överklassen specifikt.
Varje dag när arbetarklassen går till arbetet, eller inte har ett arbete att gå till, är vi förlorare. Varje direktörslön är i snitt 60 gånger så stor som en undersköterskas. Varje utplockad företagsprofit är egentligen obetalda arbetarlöner. Varje arbetslös person är en kalkylerad vinst för ägarna. Varje gång ett företag avskedar en anställd är det en våldsyttring. Varje död arbetare i en arbetsplatsolycka (i snitt 1 i veckan) är ett mord. Varje kväll som överklassen ostört får återvända till sina segregerade villaområden är det ett facit i hand på att eländet kommer fortsätta även imorgon.
Blås liv i det pyrande klasshatet
Vi måste återvända till slutet av 1800-talet, en period innan arbetarrörelsens frammarsch, för att hitta en tid då överklassen hade det lika bra och stabilt som idag. Men denna stabilitet betyder också att varje liten attack, hur oskyldig den än må vara, kan fungera som en källa till glädje och inspiration. Det kan handla om kamrater som lägger ut överklassens bilar och bostäder till försäljning på Blocket, eller om miljöaktivister som fyller hålen på överklassens golfbanor med cement.
De flesta arbetande människor kan se det harmlösa i dessa aktioner, det är endast högerns ledarskribenter som får moralpanik. Och det bästa med att attackera överklassen är att det aldrig finns ett offer, man sparkar bara uppåt.
Bland människorna som någon gång under dom senaste 30 åren befunnit sig inom den utomparlamentariska miljön kan vi hitta en extrem källa till kunskap. Vissa gamla kamrater har helt gett sig av, vissa finns kvar i periferin, och många är fortsatt aktiva. Erfarenheterna finns kvar, kontaktytorna kan byggas upp igen och det där brinnande hatet ligger och pyr och kan snabbt blossa upp igen. Hur rör vi oss framåt igen om inte genom att kanalisera klasshatet mot vår mest grundläggande motståndare, överklassen?
Efter valet råder vi därför kamrater runt om i landet att se det politiska kaoset som en uppmaning till handling. Historien lär oss att högerns frammarscher alltid möts och slutligen stoppas av vänsterns motoffensiver. Det är så spelplanen är framlagd även nu. Motoffensiven ligger redan och sjuder och ingen vet när eller hur den kommer att ta form, det enda man kan veta är att man kommer vilja vara en del utav den. Så för din egen skull och för andras, hitta dina närmaste kamrater och kör igång.
***
Samtiden är ett helvete, men framtiden tillhör fortfarande oss. Antifascistisk Aktion Stockholm är redo att arbeta med alla som vill forma denna framtid till en socialistisk sådan. Tveka inte att höra av dig.
“Det råder kaos under himlen, situationen är utmärkt.”
/AFA Stockholm
Mail: [email protected]