Efter Hamas attacker mot Israel förra lördagen har israelisk militär inlett en total belägring av Gaza. Konfliktens utveckling den gångna veckan är så allvarlig att den kräver en utförligare kommentar.
Det förtryck som staten Israel dagligen utsätter det palestinska folket för är så omfattande att det är omöjligt att återge i en enda artikel. Diskrimineringen och trakasserierna är dock väldokumenterade, och vittnesmålen kommer inte endast från civilbefolkningen, internationella hjälporganisationer och FN, utan erkänns även, ibland med stolthet, av dom israeliska myndigheterna själva.
Det som sker mellan Israel och Palestina beskrivs ofta som ett krig, men är i själva verket en ockupation. I samma anda erkänns Israel som mellanösterns enda demokrati, men är i realiteten en apartheid-stat.
Hamas massakrer av israeliska civila kan inte beskrivas som något annat än fruktansvärda. I dagsläget används lördagens händelser av den högerextrema regeringen i Israel för att försöka sätta ett likhetstecken mellan islamism och det palestinska motståndet. Det är upp till oss i den globala vänsterrörelsen att bevisa lögnerna i detta påståendet.
Traditionellt sett har det palestinska motståndet alltid kännetecknats av samma ideologi och världssyn som i princip alla andra lyckade antikoloniala motståndsrörelser under 1900-talet – det har varit ett strikt sekulärt, socialistiskt vänsterprojekt. Det är endast genom interna splittringar, svek från rörelsens egna ledare, samt inte minst – västvärldens och Israels stöd till islamistiska grupper i mellanöstern – som vänstern i Palestina förvandlats till endast en skugga av vad den en gång varit.
Det israeliska ledarskapet insåg tidigt hur effektivt ett sekulärt, socialistiskt och internationalistiskt palestinskt motstånd skulle kunna bli. På höjden av sin popularitet organiserade den palestinska vänstern miljontals människor, både i och utanför Palestina. Kombinationen av inhemska folkliga uppror och externa solidaritetsrörelser – möjliggjorda endast av vänsterns dåvarande globala infrastruktur – skapade ett så hårt tryck på staten Israel att det tvingades till förhandlingsbordet.
Det ledarskap som efter Oslo-avtalets signering tog över i Israel skulle visa sig ha ambitionen att aldrig mer vilja förhandla med palestinier. Västvärldens taktiken var enkel: motarbeta vänsterns majoritetsrörelser inom arabvärlden samtidigt som stöd ges till den marginaliserade och stundtals obskyra islamistiska rörelsen, en rörelse som sedan 20-talet utmålat den sekulära socialismen som en huvudfiende. Attacken mot den palestinska vänstern hjälptes på traven av Sovjetunionens fall och i förlängningen den globala arbetarrörelsens halt, men också av det arabiska ledarskapets handlingsförlamning och korruption.
Genom att Israel redan tidigare separerat den palestinska befolkningen från varandra i strikta enklaver, kunde man nu utnyttja geografin som ett sätt att splittra försöken till en enad palestinsk stat. Västbanken, med ett ledarskap från Fatah, spelades ut mot Gaza, med ett ledarskap från Hamas. Genom ett flertal uttalanden från israeliska politiker och militära officerare har denna splittringens taktik öppet och oförskämt propagerats och slutligen blivit huvudlinje.
Denna linje har nu spelat ut sig till den grad att vi i dagarna riskerar att se en total etnisk rensning av den palestinska befolkningen i Gaza. Trots att detta folkrättsbrott kan ske mitt framför ögonen på oss, är den endast möjlig eftersom marken sedan tidigare krattats av rasistiska och fascistiska myter, myter som enklare har kunnat köpas just eftersom Israel lyckats sätta ett likhetstecken mellan Palestina och Hamas. Och det är just så etnisk rensning och pogromer fungerar, dom föranleds alltid av en långsam och medveten avhumanisering, alltid med fascismen som både verktyg och mål. Det är den militanta antifascismens uppgift att ständigt vara vaksam för och motarbeta dessa processer.
I onsdags denna vecka, under en pro-israelisk manifestation på Norrmalmstorg i Stockholm, vågade en tynande skara aktivister från Nordiska Motståndsrörelsen visa upp sitt judehat bakom en banderoll som hyllade “motståndet” i Palestina. Ingen kan dock luras att tro på att nazister någonsin brytt sig om den palestinska befolkningen. Det enda nazismen är brydd om är det den kallar för den vita rasens överhet, i en kamp mot “rasfrämlingar” som innefattar både araber och judar. NMRs hyllningar av Hamas baseras endast på föreställningen om ett gemensamt judehat, något som tidigare har lett till intressanta samarbeten mellan dom nazistiska och islamistiska rörelserna. För en kortare kommentar om detta samarbete – se vår tidigare artikel rörande Nej till Nato-demonstrationen den 4 juni i år här.
Paradoxalt nog eftersträvar både nazismen, islamismen och sionismen samma sak – etnonationalism. Detta är tanken om att en stat måste bestå av ett enda folk, en enda tro, en enda kultur. Denna idé är något som den militanta antifascismen alltid motsatt sig. Som svar presenterar vi istället, precis som det historiska palestinska motståndet gjort, sekularitet, socialism och internationalism.
Antifascistisk Aktion Stockholm vidhåller att ett starkt motstånd mot både staten Israel och antisemitismen inte endast är fullt möjlig, utan det enda rätta. Vi är för ett fritt och enat Palestina. Även om det i dagsläget ser ut att vara en omöjlighet, är det en vision som aldrig får dö ut.
***
Har du information om fascistisk aktivitet eller är du intresserad av att organisera dig i AFA? Hör av dig!
Mail: [email protected]
Twitter: @afasthlm
Instagram: @afastockholm
AFA Stockholm